Årsmötet i vår församling blev i år, liksom flera tidigare år, en tillställning med viss sordin. Inte heller i år nådde vi upp till den insamlingssumma, som är nödvändig för att verksamheten ska gå runt. Och vår församling, en pingstförsamling i en relativt välbärgad förort, är långtifrån ensam. I Pingsthuset i Flemingsberg fick de anställda en stenhård julgåva – budskapet om att tjugo tjänster skulle dras in. Nio miljoner saknas i kassan.

 

Jag kan med sorg konstatera att barnverksamheten i vår församling budgeteras, inför kommande år, med halva den summa som beräknas gå åt till porto.

 

Det har hänt något med vårt kollektiva ansvar. Kanske försvann det någonstans i övergångarna mellan bondesamhälle, industrisamhälle och kunskapssamhälle. Individualismen har besegrat kollektivismen. Medan många medlemmar i frikyrkoförsamlingar fått finare hem, dyrare bilar, häftigare utlandsresor, högre befattningar har de gemensamma kyrkolokalerna eftersatts i underhåll och missionsåtaganden har blivit en skärva i den gemensamma utgiftskakan.

 

Det är länge sedan jag, tio år gammal, tömde portmonnän när missionsoffret samlades in.

 

Enligt en undersökning från det amerikanska Barnainstitutet beräknas numera att församlingsmedlemmar bidrar med två, tre procent av sin inkomst till det gemensamma arbetet. Förhoppningen om tiondegivande har övergetts.

 

I Sverige är det fortfarande bättre ställt med givandet. En enkät, gjord av Naturlig församlingsutveckling, visar att ungefär 60 procent av medlemmarna i pingströrelsen och Evangeliska Frikyrkan ger tionde eller mer av sin nettoinkomst till församlingen.

 

Men faktum kvarstår. Det saknas pengar i församlingskassorna.

 

Folkrörelsetanken tycks inte ha överlevt 2000-talet. Dammet har lagt sig över historieböckerna och vi minns knappt längre att frikyrkorna i Sverige växte fram hand i hand med nykterhetsrörelsen och arbetarrörelsen. Vi är sprungna ur rörelser som bildade kollektiv för att ur ett socialt underläge förändra samhällsförhållanden.

 

Kommen så här långt i läsandet, finns det säkert någon som säger att församlingstanken är något helt annat. Något som grundades av Jesus själv. ”Så är vi fast många, delar i en och samma kropp.” Se där. Själva kollektivet är en gudomlig tanke. Inte konstigt att det visat sig vara så effektivt.

 

Damen i vår kyrka, som sa att kyrkan ska vara mer välstädad än det egna hemmet, har för länge sedan flyttat. Det är jobbigt med människor som ställer krav!

 

I individualismens och postmodernismens tidevarv vill vi bestämma själva, göra på vårt sätt. Vårt hem är vår borg. Tjugo heminredningstidningar kan inte ha fel. I hemmet ska det synas vem vi är, att kollektivet som kämpade för oss en gång i tiden har lyckats.

 

Hembiträdets dotter blev akademiker till slut.

 

Jag tröstar mig och tänker att Gud bryr sig inte om att det samlats dammtussar i kyrkan och att underhållet är eftersatt. Gud är större än så.

 

Ja, sannerligen. Jag tror inte att Gud är beroende av kyrkolokaler. Inte ens heltidsanställda pastorer.

 

Men kanske Gud väntar på väckelserörelsens barnbarn och viskar att platt-tv, drömsemestrar och befordran på jobbet aldrig kan ersätta glädjen över att tillsammans ha uträttat något för andra människor.

 

Det finns något gudomligt i att skura bort fläckarna efter kyrkkaffet, att bidra med pengar till kyrkans gemensamma utgifter, att delta med sina kunskaper och gåvor för att andra ska få glädje av dem. Det visste till och med den organiserade kristendomens bekämpare Ingemar Hedenius.

 

– Lyckan är övergående. Däremot kan du leva ett relativt lyckligt liv om du är nyttig för andra människor.