Lördagskväll i Stockholm. Helén Jaktlund tar på sig sin röda jacka. I sjutton år har hon varit Morsa på stan. Hon ser våld, missbruk och sexuell utsatthet. Men också hopp. När en  vuxen hör, ser och bryr sig kan världen blir lite, lite bättre.

Minusgrader. Folktomma gator. Sergels torg är vit- och svartrutigt. Glasobelisken lyser i bakgrunden. Inga störningsmoment. I kväll tycks alla sitta hemma och kura.
Men för Helén Jaktlund blir det ingen hemmakväll. I kväll, liksom de flesta fredags eller lördagskvällar sedan 1990, tar hon tunnelbanan in till stan vid åttatiden. Först träffar hon alla andra Morsor och Farsor. Sen är det full fart fram till ett på natten.
I kväll får hon sällskap av fem vuxna och fyra unga killar. De sistnämnda går under benämningen Änglarna. De har själva nosat på kriminalitet, men nu bestämt sig för att byta sida. Ett samarbete mellan farsor och morsor på stan och polisen.
Kaffet stånkar i bryggaren. Toalettdörren öppnas och stängs. Aiman, en av änglarna, berättar att han avstyrde ett slagsmål på väg hit. Alex är irriterad. Han har blivit av med mobilen igen, ingenting får var ifred i hans skola.
Heléns telefon ringer. Lugnet på stan är bedrägligt. De flesta ungdomar är på väg till Lidingö. Det är fest på Elverket.
Helén och änglarna kastar sig ner i tunnelbanan. En halvtimme senare ser de den långa kön som ringlar fram till festlokalens insläpp. Ungdomar som tåligt väntar på att få betala 100 kronor och äntligen komma in i värmen.
Helén tittar ut över skaran. Hon känner igen många. De flesta är från Tensta, Rinkeby eller Flemingsberg. Det här är ingen fest som lockar ungdomar från Lidingö. De har sina egna privata fester. Den här är en offentlig fest. Alla som kan betala får komma in. Nästan alla. Några killar, som har rykte om sig att ställa till med bråk, får beskedet att biljetterna är slut, när de kommer fram till kassan.
Det ser lugnt ut på ytan. Flickorna som står sist i kön är väldigt blonda. De är unga, söta och barbenta i pumpsen. Hotpantsen täcker knappt stjärten. Termometern har krupit ner ytterligare en bit och Helen sveper den tjocka jackan tätare om kroppen. Hon nickar mot flickorna och säger att det är bland annat detta som får henne att gå ut på stan kväll efter kväll. För drygt ett år sedan var det högsta mode för arrangörerna att anordna playboyfester. Flickor kom i minimala kläder och ibland till och med i kaninöron.
– När jag slog larm började tidningarna skriva. Det har blivit något bättre. Kommunen äger den här festlokalen, politikerna måste ta ansvar.
Men fortfarande är det populärt att anordna fester med tema som strandparty eller Ibiza. Allt för att småflickor ska komma så lättklädda som möjligt. Genom de stora fönsterrutorna skymtar ett dansande par. Dansen kan knappast kallas pardans, snarare parningsdans.
Mani, en ung man, oklanderligt klädd kommer ut och presenterar sig. Han berättar att han ordnat stora fester, liksom den här, sedan han var 15 år. Alltid drogfritt, alltid till för dem som inte kommer in på krogen.
– Det är kostsamt och besvärligt, suckar han.
– Men vad gör jag inte för att ungdomar ska få en trevlig kväll.
Helén ser en annan sida. Hon vet att han och många med honom tjänar rejält med pengar. Arrangörerna har flera bolag, hyr lokaler i olika namn, har sällan nykterhetskontroller och drar sig inte för att kalla arrangemangen för en förberedelse för Stureplan
– Ungdomar kopierar vuxnas beteende. Var finns alla vettiga vuxna? Människor som vågar visa att det finns mer än anorektiska ideal och machokultur. Människor som visar att det finns kärlek. När det enda sättet att få bekräftelse heter sex, utnyttjar både killar och tjejer varandra.
Killar berättar ofta för Helén att de blivit beskyllda för våldtäkt. Det händer minst lika ofta som att flickor verkligen blir utnyttjade och förnedrade. När alkohol är med i bilden kan det mesta hända.
– Fulla flickor är det vanligaste vi ser, när vi är ute. När jag gick hit idag såg jag en tjej som låg mitt i sina spyor i gången mellan Centralen och T-centralen. Jag försökte få henne på fötter. Det var inte lätt. Hon ville bara sova.
Själv känner Helén sig också trött. Hösten har varit tung. Mordet på Ricardo Campogiani fick tidningarna att skriva. När det skrivs om ungdomsvåld, ringer hennes mobil oavbrutet. Inbjudningarna till debatter, direktsändningar i radio och tv haglar. Hon blir intervjuad och hon upprepar sitt mantra. Det behövs fler vuxna på stan. Föräldrar måste ta sitt ansvar. Vuxna måste våga se.
Hon är allvarligt oroad över ungdomsvåldet i Stockholm. Hon bekräftar, utan att vilja närmare gå in på saken, att hon kände till både offer och förövare i det uppmärksammade mordet i höstas. Hon är inte särskilt förvånad. Tyvärr.
Medan forskarna säger att våldet inte ökar och att missbruket till och med har minskat, ser Helén en annan verklighet. Hon är inte forskare, hon gör inga vetenskapliga undersökningar, men hon har ögon att se med.
– De som slåss gör det på ett grövre sätt. De som missbrukar, dricker inte bara alkohol. De knaprar på allt. De blandar hela medicinskåpet.
Hon har fått medhåll ifrån flera läkare på akutsjukhusen. Ungdomar polisanmäler inte misshandel. Det är därför den blir osynlig i statistiken.
Helén vill inte vara domedagsprofet. Hon vet också att det var värre förr. Mitten på 80-talet och Kungsankravallerna var crescendot. Det var i svallvågorna efter det som Morsor och Farsor på stan startade. I dag finns en kärntrupp kvar på trettio- fyrtio vuxna som patrullerar gatorna helg efter helg.
– Många kommer och är med en eller två gånger. Men om det inte händer något särskilt, blir de uttråkade och ger upp. En bra kväll, är en lugn kväll. Då har vi fyllt vårt syfte.
Heléns senaste projekt har gett henne ny motivation ännu en gång. Hon har kontakt med tolv ungdomar. Alla har utländskt klingande namn. Inget medvetet val. Killar med helsvenska namn har aldrig visat något intresse. Gemensamt för alla i projektet är att de vill bryta sitt tidigare levnadsmönster. Helén stöttar och lyssnar.
Men trots att Helén fortfarande brinner för att vara ute på Stockholms gator kan hon tvingas att avbryta sitt 17 års långa åtagande.
I höstas blev hon uppsagd från sitt arbete i Filadelfia, pingstförsamlingen som hittills har betalat hennes lön. Hon har delat sin tid mellan Farsor och Morsor på stan och rena församlingsengagemang. På det sättet har hon också kunnat lotsa in nya ungdomar, som behövt en stabil och lugn miljö, i församlingens lägerverksamhet och ungdomsarbete.
Alla som jobbar i Farsor och Morsor på stan gör det gratis. Genom sin anställning har Helén kunnat göra merarbetet; hålla föredrag i skolor och anordna föräldramöten, sköta myndighetskontakter, ha gemensamma projekt med polisen, vara föreningens ansikte utåt och sköta alla presskontakter.
När pengarna i församlingskassan tröt i våras fick Helén gå. Fram tills nu har hon försörjt sig på en halvtidstjänst på fritids och semesterpengar hon fick när hon slutade. Men situationen är ohållbar. Det hjälper inte att hon fått S: t Eriks medalj och kungamedalj för sitt stora engagemang. När hon ska betala hyran och handla mat till sig och sina två tonårssöner behövs riktiga pengar.

Fotnot: Antalet ungdomsbrott har ökat i Stockholm. Det visar en ny undersökning Brott i Nordiska huvudstäder som kom i början på november. Men samtidigt har antalet unga ökat med 25 procent i Stockholms län, därför kan man inte säga att ungdomarna blivit mer brottsbenägna.
Carin Götblad skriver i en debattartikel när hon kommenterar rapporten, precis som Helén Jaktlund, att missbruket inte har ökat, snarare tvärtom. Men de som missbrukar gör det rejält. Färre men värre. Våldsbrott, som begås av ungdomar, tenderar också att bli grövre och våldet i vissa ungdomskretsar har blivit en del av kulturen. Värst utsatt är unga marginaliserade pojkar i de mest utsatta bostadsområdena. I Stockholms län finns det betydligt fler pojkar i sådan riskzon än i andra delar av landet.

 

Bildtexter: Helén Jaktlund ser det som många vuxna skyggar för, berusade tonåringar, halvnakna småflickor och ungdomar som slåss. Att våga se, lyssna och bry sig kan rädda åtminstone några.

– Uppskattning och kärlek från tonåringar gör att jag orkar år efter år. Det betyder mer än hög lön och prestigefulla titlar.

Night angels, nattens änglar, har själva strulat runt på stan. Nu har de valt sida. Helén ser och hör väldigt mycket mer när hon har ungdomarna med sig på stan. Deras kontaktnät är outtömligt.

Efter 17 år har Helén blivit uppsagd från jobbet på Filadelfia. Det är osäkert om hon kan ha kvar sitt heltidsengagemang för Stockholms tonåringar. Just nu lever hon på en halvtidslön och sparade pengar.

Den senaste tidens skriverier om ungdomsvåld har satt sina spår. Fler poliser är ute, fler föräldrar än vanligt hämtar sina ungdomar från fester. Helén hoppas att engagemanget inte ebbar ut så fort debatten i media tystnar.

Efter tre-fyra timmars vandrande är det matdags. I kväll var det ovanligt många Farsor ute på stan, konstaterar Helén när kvällens Farsor och Morsor samlas för överläggning och planläggning av de sista nattimmarna.